Nostalgitripp...

Har idag hittat en hel pärm full med gamla dikter och diverse texter. Det flesta skrivna någonstans mellan 18-22-års ålder. Så ta det med en nypa salt...

Att välja
Du bitterljuva livskamrat
Som får mig att inse...
Att inse mitt oundvikliga öde.

Som får mig att välja..
Välja det väsentliga
Du ångest som ger mig...
ännu mer ångest
När du tvingar mig att välja.

Förtvivlat söker jag
efter de rätta svaren
Men den enda sanning jag kan finna
är mitt oundvikliga öde...
Döden.

Kärlek
Jag vill se dig, röra dig
känna doften av dig.
Jag vill ha dig inom mig
så att du finns med mig överallt.

Jag vill äga dig
Veta allt du gör...
Och du skall dyrka mig
ömma mig och älska mig...
mer än dig själv.

Jag skall vara din sol
och du skall kretsa kring mig
i all evighet.


Till min älskade
Lova mig att allting är för evigt
och jag ska känna mig trygg.

Om inte... så låt mig inte känna
ångesten över att missa något.
Ej heller saknaden över alla som missade...

Lova mig att din kärlek är för evigt
och jag skall älska dig gränslöst.

Om inte...så ljug min älskade
och jag ska tro dig.

Låt mig aldrig uppleva dagen
då du inte ens kan ljuga för mig.

Känn tryggheten hos mig.
Jag ljuger också
som alla andra...

För mig själv...
Men mig själv tror jag inte på.


Föreställningen
Den skitiga glasskärvan från rännstenen
skär in i min rena oskuldsfulla hy.

Mitt orörda blod
blandat med smuts från gatan
droppar ner på marken
och bildar en minnenas sjö.

Som en pjäs
och det är sista föreställningen...
I repris.
På folkets egen begäran

Där smutsen alltid vinner...
Det orena skall alltid segra
och den frossande massan
är bödel.


Drömmar
Så mycket jag gör
som sedan bara rycks ifrån mig.

Får aldrig någon mening...
som att göra ett uttalande
utan några åhörare.

Drömmar som går upp i rök...
som aldrig blir något.

Ångesten som alltid kommer
när livet inte går ihop med drömmarna.

Drömmarna är vackra.
Livet är fult.


För långt
Jag iakttog
gick in och skred fram
bakom kulisseran.

Inne på förbjudet område
där tro, hopp och drömmar
tillintetgjordes.

Tillvaron trängde på
ingen del, ingen pjäs i spelet längre.
En åskådare av livet...
som tänkte för mycket.


En skugga
Livet är inte vad det ser ut som.
Liknar mer en skugga
av något annat okänt.

Men finns där.
Får inre syner av det andra...
Men hela tiden är det
som om det fanns en ruta emellan.

Förtvivlat försöker jag
komma igenom det kalla glaset.
Inte kan man väl krossa rutor?
Det är ju brottsligt.

Och tänk om jag skär mig...
Utan lagar inga brottslingar.
Önskar att jag kunde förtränga
alla de lagar
som jag byggt upp inom mig.

Brutalt krossa rutan.
Hoppa igenom
och uppleva något nytt.

Men kanske är det också
bara en skugga.


Stoppar här då utbudet just nu verkar vara oändligt...vilket det naturligtvis inte är.
Som ni ser.... eller rättare sagt... läser... så kan man knappast beskylla mig för att ha varit en gladlynt person i unga år. Då har jag ändå skonat er från MYCKET värre texter än dessa.