En offentlig soptunna...

...blir det här idag. Ett ställe att kräka av sig på...så att nära och kära slipper höra. Allvarliga humörsvängningar, lågt blodtryck, lågt blodvärde... hela jag känner mig låg. Konstant illamående, som förhoppnigsvis resulterar i att jag äter mindre och går ner några kilo...lovas jag det så kan jag leva med illamåendet.

Undrar bara hur det blir om jag ska höja dosen på medicinen... resulterar det i ännu lägre blodtryck? Då lär jag nog inte stå på benen längre...och det måste jag göra. För vem ska annars ta över projektledarens alla uppgifter? Nej, just det...ingen! Så bit ihop... svälj... gör vad fan som helst...bara du står upp och gör det som förväntas av dig.

Mitt i allt elände går jag frivilligt in till tandläkaren och beställer en tid...hur friskt är det. Hänger förvisso ihop med det faktum att det är ett år sedan jag var där och min stora skräck för eventuella hål. Det värsta scenariot som kan inträffa är att hålet får härja fritt så att det resulterar i rotfyllning...hemska tanke. Inte för att jag vet något om rotfyllningar.... men det låter horribelt. Så den udda handlingen får jag skylla på mitt starkt hypokondriska drag.

Mina älskade söner...den ene värre än den andra ibland. Men ni är MINA... och bara därför bäst! Trots konstant tjat om Björn Borg kalsonger, Ed Hardy och Billabong tröjor, Puma Ferrari och Ducati skor ....och allt vad det heter. Senast idag står jag åter och betalar för ett par Björn Borg kalsonger och en Ed Hardy tröja som man bara inte kan leva utan... tydligen. Visst kan man säga nej... men just nu väljer jag mina strider med omsorg. Sonen har ett väl utvecklat sinne för psykologisk analys av mamma och utnyttjar situationen....han bara VET när det är läge att fråga om saker.

Det är väl i och för sig inget problem... det bjuder jag på. För just nu behöver jag mobilisera mina krafter på annat håll. På mig själv...och inget annat. I praktiken innebär det att det står en snowracer i trädgården mitt ute på gräsmattan...trots den uppenbara bristen på snö. Den rena tvätten ligger i högar på ovanvåningen....ja, jag tvättar fortfarande. Mat tillagas endast om det är absolut nödvändigt...har övriga familjemedlemmar ätit lagad mat tidigare under dagen så skippas matlagningen på kvällen. Blommorna i trädgården har mer eller mindre dött...införskaffa nya tänker inte jag göra...garanterat ingen annan heller för den delen. Städfrekvensen ligger långt under önskvärd nivå...men i värsta fall får jag gå med skor inomhus.

Det är fredag kväll och familjemys lyser med sin frånvaro. Jag sitter vid datorn...övriga familjen sysselsatta med sitt. Men det gör inget...längre. Det är okej, för jag samlar mig, lär mig fokusera på det väsentliga och tar reda på vad JAG vill. Jag har blivit ouppmärksam, nonchalant och säkert till och med otrevlig... men jag kräver min tid. Vänner, bekanta och familjen kommer i skymundan. Och det får konsekvenser... det är inget som uppskattas överallt. Men jag fortsätter och tänker så göra ....för den här kon är i full färd med att backa ut ur båset.