Det kom en liten fågel...

Det kom en liten fågel till den byn jag bor i. Det var inte vilken fågel som helst... utan en sällsynt liten en. Arten brukar tydligen normalt inte befinna sig i Sverige och vid det aktuella tillfället borde den ha häckat i Sibirien.

Den lilla byn jag bor i fullkomligt invaderades av fågelskådare från när och fjärran. Bilar stod parkerade i långa rader på gatorna. Fullt med människor med diverse kameror, objektiv och kikare. Picknickkorgarna var fullpackade och termosarna fyllda med hett kaffe.... för detta kunde ta tid. Fågeln kunde bestämma sig för att inte visa sig på ett tag... och det var helt okej... för det fick lov att TA TID. Kanske är det rent av en del av nöjet...just det faktum att det tar tid.

Fågeln hade gjort valet att bygga bo i närheten av huset jag bor i. Min lilla gata var i veckor fylld av fågelskådare... mestadels medelålders män. Undrar om det är en "typisk" fågelskådare...alltså en medelålders man. Det inträffade dock något mycket märkligt....nästan overkligt. De annars så lugna fågelskådarna kunde på bråkdelen av en sekund förvandlas till ohyggliga monster. Alla sociala normer för vettigt uppförande var som bortblåsta...som värsta ångvältar sprang de omkring i ett tillstånd av... ja, jag skulle vilja kalla det extas. FÅGELN hade nämligen gett sig till känna.

Nu var det fullt tillåtet att som galningar springa genom trädgårdar, hämningslöst trampa ner allt som kom i vägen...med kameror och diverse tillbehör i högsta hugg. Redo för den perfekta bilden var de. Jag har aldrig sett dess like! Ett mycket intressant socialt fenomen...som jag inte har någon som helst förståelse för.

Jag har verkligen försökt att förstå. Hängivelsen... exaltationen och att fullkomligt tappa huvudet... för en FÅGEL. Men nej, det går inte...fågeln finns på bild så det är knappast någon överraskning hur den ser ut. Den är inte direkt vacker och den är för mig fullt jämförbar med en gråsparv. I ärlighetens namn skulle jag nog inte se någon skillnad mellan de två, men nu är jag långt ifrån någon fågelexpert. Tanken är inte heller att anklaga någon... för något... för detta handlar egentligen varken om fåglar eller fågelskådare.

Ändå kan jag känna en avundsjuka. Dels över det faktum att det finns människor som så helhjärtat kan engagera sig i fåglar...men främst över själva fågeln. Låter kanske absurt att vara avundsjuk på en fågel...vad vet jag.
Men vilken uppmärksamhet! Jag vill också uppleva sådan uppmärksamhet, folk som står och väntar på mig... bara för att få en skymt av mig... till och med jagar mig. Vilken syn!

Människor som är villiga att ge MIG tid... att jag får uppleva priviligeriet att få ta tid. För är det inte så... att tid är inte någonting man har utan något man tar sig. Människor som TAR sig tid... till mig... bara mig! Nöjda med att vänta...om det är det som behövs. Låta mig göra saker i MIN takt... och inte i deras. Ta sig tid till att se mig... att verkligen SE MIG! För jag är också ovanlig och sällsynt...ja faktiskt helt jäkla unik är jag. Det vore något det...något allldeles underbart vore det!

Nu är det inte så att jag fått en släng av storhetsvansinne. Jag begär inte på något sätt att kriteriet människor... tänkt i pluralis... nödvändigtvis ska uppfyllas. Det hade gott och väl räckt med en enda människa.
MER än väl!