Hur kan jag känna...

...en sådan djup sorg över något som känns helt oidentifierbart. Är det något som ligger i mina gener, ett nedärvt melankoliskt östeuropeiskt drag? För visst var alla sånger jag fick höra på mitt modersmål...intressant ordval då jag alltid sett svenska som mitt modersmål, men faktum är att svenksa är det andra språket jag fick lär mig här i livet och kan väl då inte anses var mitt modersmål...


Nåväl... tillbaka till sångerna...de var alla sorgliga med inslag av tragik. Hela nationen har en benägenhet att dra åt det tragiska hållet. Alla historier jag minns är sorgliga. Men jag kan inte känna att jag hör hemma där... heller. Jag befinner mig mitt emellan allting. Jag kan inte säga att jag är svensk, jag kan inte säga att jag är akademiker, jag kan inte säga jag är arbetarklass, jag kan inte säga att jag är utländsk, jag kan inte säga att jag växt upp med ensamstående invandrarförälder, jag kan inte säga att jag var helt ensam, jag kan inte säga att jag var omtyckt...inte hatad heller.


Jag kan inte säga att jag trivdes, jag kan inte säga att jag mådde bra och jag kan inte säga att jag var eller är lycklig. Men jag kan inte heller säga att jag var eller är olycklig...åtminstone inte alltid. Jag kan inte säga att jag någonsin trivts med mig själv, men jag kan inte heller säga att jag önskar att jag vore någon annan. Det är uppenbart väldigt mycket som jag inte kan säga...


Där emot så kan jag säga att ett är säkert.... och det är att jag aldrig vet hur jag kommer att reagera. Jag vet också säkert att min sorg alltid finns där... väldigt nära till hands. Jag kan alltid gråta...med eller utan uppenbar anledning. Ibland så undrar jag om det var tänkt att livet ska vara så här.... för alltid. Jag kan också säga att jag alltid är impulsiv och irrationell. Jag kan sörja det som aldrig blev... men jag kan också glädjas över det som faktiskt blev... ibland ialla fall.



Jag kan alltid lita på att jag är förvirrad och osäker. Jag kan vara säker på att upprätthålla rutiner inte är min starka sida. Jag är också väldigt säker på att för många rutiner och måsten kväver mig... samtidigt som jag är i ett enormt behov av rutiner i små doser. Utan dessa blir mitt liv ett enda kaos.


Jag känner allt så intensivt att det gör ont... och skrämmer mig. Jag är allt eller inget, på en gång. Jag är för mycket för många, till och med för mig själv ibland. Jag är någonstans mitt i kaoset snäll, omtänksam och besitter en enorm empatisk förmåga... större än vad som är hälsosamt för mig. Men jag visar det kanske inte alltid på ett adekvat sätt. Jag är ofta missförstådd....vilket jag numera alltid har med i beräkning. Jag är den starka som klarar allt... fast jag inom mig är ett barn som önskar att någon ska komma och ta hand om. Jag är en förälder som gör så gott jag kan. Men jag är också säker på att jag misslyckas ofta. Och nej, jag pensionssparar inte... jag sparar till barnens framtida terapikostnader.


Jag är inte sportig, inte tekniskt begåvad men jag är kreativ till tusen. Jag vill bli omtyckt men gör nog inte så mycket för att bli det. Jag har svårt att ta kritik, men det kan hänga ihop med det faktum att jag ofta blir missförstådd. Jag vill bli sedd och få uppmärksamhet... men jag måste få rum att andas också.

Jag vill gärna vara social och pratsam... men jag vill också få dra mig undan och få vara ifred. Jag vill inte umgås i för stora grupper, för då försvinner jag. Jag försvinner in i mitt inre kaos.... eftersom det yttre blir för mycket. Jag vill vara glad och trevlig. Eller nej... att vara trevlig är nog inget större behov hos mig att vara. Men glad vill jag vara, vilket tycks vara något som jag har väldigt svårt för. Det jag allra allra helst vill vara.... är att vara mig själv. Men det uppenbara problemet är att jag inte vet vem jag är... och är väldigt rädd för att det så kommer att förbli.