Hur kan jag känna...

...en sådan djup sorg över något som känns helt oidentifierbart. Är det något som ligger i mina gener, ett nedärvt melankoliskt östeuropeiskt drag? För visst var alla sånger jag fick höra på mitt modersmål...intressant ordval då jag alltid sett svenska som mitt modersmål, men faktum är att svenksa är det andra språket jag fick lär mig här i livet och kan väl då inte anses var mitt modersmål...


Nåväl... tillbaka till sångerna...de var alla sorgliga med inslag av tragik. Hela nationen har en benägenhet att dra åt det tragiska hållet. Alla historier jag minns är sorgliga. Men jag kan inte känna att jag hör hemma där... heller. Jag befinner mig mitt emellan allting. Jag kan inte säga att jag är svensk, jag kan inte säga att jag är akademiker, jag kan inte säga jag är arbetarklass, jag kan inte säga att jag är utländsk, jag kan inte säga att jag växt upp med ensamstående invandrarförälder, jag kan inte säga att jag var helt ensam, jag kan inte säga att jag var omtyckt...inte hatad heller.


Jag kan inte säga att jag trivdes, jag kan inte säga att jag mådde bra och jag kan inte säga att jag var eller är lycklig. Men jag kan inte heller säga att jag var eller är olycklig...åtminstone inte alltid. Jag kan inte säga att jag någonsin trivts med mig själv, men jag kan inte heller säga att jag önskar att jag vore någon annan. Det är uppenbart väldigt mycket som jag inte kan säga...


Där emot så kan jag säga att ett är säkert.... och det är att jag aldrig vet hur jag kommer att reagera. Jag vet också säkert att min sorg alltid finns där... väldigt nära till hands. Jag kan alltid gråta...med eller utan uppenbar anledning. Ibland så undrar jag om det var tänkt att livet ska vara så här.... för alltid. Jag kan också säga att jag alltid är impulsiv och irrationell. Jag kan sörja det som aldrig blev... men jag kan också glädjas över det som faktiskt blev... ibland ialla fall.



Jag kan alltid lita på att jag är förvirrad och osäker. Jag kan vara säker på att upprätthålla rutiner inte är min starka sida. Jag är också väldigt säker på att för många rutiner och måsten kväver mig... samtidigt som jag är i ett enormt behov av rutiner i små doser. Utan dessa blir mitt liv ett enda kaos.


Jag känner allt så intensivt att det gör ont... och skrämmer mig. Jag är allt eller inget, på en gång. Jag är för mycket för många, till och med för mig själv ibland. Jag är någonstans mitt i kaoset snäll, omtänksam och besitter en enorm empatisk förmåga... större än vad som är hälsosamt för mig. Men jag visar det kanske inte alltid på ett adekvat sätt. Jag är ofta missförstådd....vilket jag numera alltid har med i beräkning. Jag är den starka som klarar allt... fast jag inom mig är ett barn som önskar att någon ska komma och ta hand om. Jag är en förälder som gör så gott jag kan. Men jag är också säker på att jag misslyckas ofta. Och nej, jag pensionssparar inte... jag sparar till barnens framtida terapikostnader.


Jag är inte sportig, inte tekniskt begåvad men jag är kreativ till tusen. Jag vill bli omtyckt men gör nog inte så mycket för att bli det. Jag har svårt att ta kritik, men det kan hänga ihop med det faktum att jag ofta blir missförstådd. Jag vill bli sedd och få uppmärksamhet... men jag måste få rum att andas också.

Jag vill gärna vara social och pratsam... men jag vill också få dra mig undan och få vara ifred. Jag vill inte umgås i för stora grupper, för då försvinner jag. Jag försvinner in i mitt inre kaos.... eftersom det yttre blir för mycket. Jag vill vara glad och trevlig. Eller nej... att vara trevlig är nog inget större behov hos mig att vara. Men glad vill jag vara, vilket tycks vara något som jag har väldigt svårt för. Det jag allra allra helst vill vara.... är att vara mig själv. Men det uppenbara problemet är att jag inte vet vem jag är... och är väldigt rädd för att det så kommer att förbli.

En offentlig soptunna...

...blir det här idag. Ett ställe att kräka av sig på...så att nära och kära slipper höra. Allvarliga humörsvängningar, lågt blodtryck, lågt blodvärde... hela jag känner mig låg. Konstant illamående, som förhoppnigsvis resulterar i att jag äter mindre och går ner några kilo...lovas jag det så kan jag leva med illamåendet.

Undrar bara hur det blir om jag ska höja dosen på medicinen... resulterar det i ännu lägre blodtryck? Då lär jag nog inte stå på benen längre...och det måste jag göra. För vem ska annars ta över projektledarens alla uppgifter? Nej, just det...ingen! Så bit ihop... svälj... gör vad fan som helst...bara du står upp och gör det som förväntas av dig.

Mitt i allt elände går jag frivilligt in till tandläkaren och beställer en tid...hur friskt är det. Hänger förvisso ihop med det faktum att det är ett år sedan jag var där och min stora skräck för eventuella hål. Det värsta scenariot som kan inträffa är att hålet får härja fritt så att det resulterar i rotfyllning...hemska tanke. Inte för att jag vet något om rotfyllningar.... men det låter horribelt. Så den udda handlingen får jag skylla på mitt starkt hypokondriska drag.

Mina älskade söner...den ene värre än den andra ibland. Men ni är MINA... och bara därför bäst! Trots konstant tjat om Björn Borg kalsonger, Ed Hardy och Billabong tröjor, Puma Ferrari och Ducati skor ....och allt vad det heter. Senast idag står jag åter och betalar för ett par Björn Borg kalsonger och en Ed Hardy tröja som man bara inte kan leva utan... tydligen. Visst kan man säga nej... men just nu väljer jag mina strider med omsorg. Sonen har ett väl utvecklat sinne för psykologisk analys av mamma och utnyttjar situationen....han bara VET när det är läge att fråga om saker.

Det är väl i och för sig inget problem... det bjuder jag på. För just nu behöver jag mobilisera mina krafter på annat håll. På mig själv...och inget annat. I praktiken innebär det att det står en snowracer i trädgården mitt ute på gräsmattan...trots den uppenbara bristen på snö. Den rena tvätten ligger i högar på ovanvåningen....ja, jag tvättar fortfarande. Mat tillagas endast om det är absolut nödvändigt...har övriga familjemedlemmar ätit lagad mat tidigare under dagen så skippas matlagningen på kvällen. Blommorna i trädgården har mer eller mindre dött...införskaffa nya tänker inte jag göra...garanterat ingen annan heller för den delen. Städfrekvensen ligger långt under önskvärd nivå...men i värsta fall får jag gå med skor inomhus.

Det är fredag kväll och familjemys lyser med sin frånvaro. Jag sitter vid datorn...övriga familjen sysselsatta med sitt. Men det gör inget...längre. Det är okej, för jag samlar mig, lär mig fokusera på det väsentliga och tar reda på vad JAG vill. Jag har blivit ouppmärksam, nonchalant och säkert till och med otrevlig... men jag kräver min tid. Vänner, bekanta och familjen kommer i skymundan. Och det får konsekvenser... det är inget som uppskattas överallt. Men jag fortsätter och tänker så göra ....för den här kon är i full färd med att backa ut ur båset.

Nostalgitripp...

Har idag hittat en hel pärm full med gamla dikter och diverse texter. Det flesta skrivna någonstans mellan 18-22-års ålder. Så ta det med en nypa salt...

Att välja
Du bitterljuva livskamrat
Som får mig att inse...
Att inse mitt oundvikliga öde.

Som får mig att välja..
Välja det väsentliga
Du ångest som ger mig...
ännu mer ångest
När du tvingar mig att välja.

Förtvivlat söker jag
efter de rätta svaren
Men den enda sanning jag kan finna
är mitt oundvikliga öde...
Döden.

Kärlek
Jag vill se dig, röra dig
känna doften av dig.
Jag vill ha dig inom mig
så att du finns med mig överallt.

Jag vill äga dig
Veta allt du gör...
Och du skall dyrka mig
ömma mig och älska mig...
mer än dig själv.

Jag skall vara din sol
och du skall kretsa kring mig
i all evighet.


Till min älskade
Lova mig att allting är för evigt
och jag ska känna mig trygg.

Om inte... så låt mig inte känna
ångesten över att missa något.
Ej heller saknaden över alla som missade...

Lova mig att din kärlek är för evigt
och jag skall älska dig gränslöst.

Om inte...så ljug min älskade
och jag ska tro dig.

Låt mig aldrig uppleva dagen
då du inte ens kan ljuga för mig.

Känn tryggheten hos mig.
Jag ljuger också
som alla andra...

För mig själv...
Men mig själv tror jag inte på.


Föreställningen
Den skitiga glasskärvan från rännstenen
skär in i min rena oskuldsfulla hy.

Mitt orörda blod
blandat med smuts från gatan
droppar ner på marken
och bildar en minnenas sjö.

Som en pjäs
och det är sista föreställningen...
I repris.
På folkets egen begäran

Där smutsen alltid vinner...
Det orena skall alltid segra
och den frossande massan
är bödel.


Drömmar
Så mycket jag gör
som sedan bara rycks ifrån mig.

Får aldrig någon mening...
som att göra ett uttalande
utan några åhörare.

Drömmar som går upp i rök...
som aldrig blir något.

Ångesten som alltid kommer
när livet inte går ihop med drömmarna.

Drömmarna är vackra.
Livet är fult.


För långt
Jag iakttog
gick in och skred fram
bakom kulisseran.

Inne på förbjudet område
där tro, hopp och drömmar
tillintetgjordes.

Tillvaron trängde på
ingen del, ingen pjäs i spelet längre.
En åskådare av livet...
som tänkte för mycket.


En skugga
Livet är inte vad det ser ut som.
Liknar mer en skugga
av något annat okänt.

Men finns där.
Får inre syner av det andra...
Men hela tiden är det
som om det fanns en ruta emellan.

Förtvivlat försöker jag
komma igenom det kalla glaset.
Inte kan man väl krossa rutor?
Det är ju brottsligt.

Och tänk om jag skär mig...
Utan lagar inga brottslingar.
Önskar att jag kunde förtränga
alla de lagar
som jag byggt upp inom mig.

Brutalt krossa rutan.
Hoppa igenom
och uppleva något nytt.

Men kanske är det också
bara en skugga.


Stoppar här då utbudet just nu verkar vara oändligt...vilket det naturligtvis inte är.
Som ni ser.... eller rättare sagt... läser... så kan man knappast beskylla mig för att ha varit en gladlynt person i unga år. Då har jag ändå skonat er från MYCKET värre texter än dessa.

Det kom en liten fågel...

Det kom en liten fågel till den byn jag bor i. Det var inte vilken fågel som helst... utan en sällsynt liten en. Arten brukar tydligen normalt inte befinna sig i Sverige och vid det aktuella tillfället borde den ha häckat i Sibirien.

Den lilla byn jag bor i fullkomligt invaderades av fågelskådare från när och fjärran. Bilar stod parkerade i långa rader på gatorna. Fullt med människor med diverse kameror, objektiv och kikare. Picknickkorgarna var fullpackade och termosarna fyllda med hett kaffe.... för detta kunde ta tid. Fågeln kunde bestämma sig för att inte visa sig på ett tag... och det var helt okej... för det fick lov att TA TID. Kanske är det rent av en del av nöjet...just det faktum att det tar tid.

Fågeln hade gjort valet att bygga bo i närheten av huset jag bor i. Min lilla gata var i veckor fylld av fågelskådare... mestadels medelålders män. Undrar om det är en "typisk" fågelskådare...alltså en medelålders man. Det inträffade dock något mycket märkligt....nästan overkligt. De annars så lugna fågelskådarna kunde på bråkdelen av en sekund förvandlas till ohyggliga monster. Alla sociala normer för vettigt uppförande var som bortblåsta...som värsta ångvältar sprang de omkring i ett tillstånd av... ja, jag skulle vilja kalla det extas. FÅGELN hade nämligen gett sig till känna.

Nu var det fullt tillåtet att som galningar springa genom trädgårdar, hämningslöst trampa ner allt som kom i vägen...med kameror och diverse tillbehör i högsta hugg. Redo för den perfekta bilden var de. Jag har aldrig sett dess like! Ett mycket intressant socialt fenomen...som jag inte har någon som helst förståelse för.

Jag har verkligen försökt att förstå. Hängivelsen... exaltationen och att fullkomligt tappa huvudet... för en FÅGEL. Men nej, det går inte...fågeln finns på bild så det är knappast någon överraskning hur den ser ut. Den är inte direkt vacker och den är för mig fullt jämförbar med en gråsparv. I ärlighetens namn skulle jag nog inte se någon skillnad mellan de två, men nu är jag långt ifrån någon fågelexpert. Tanken är inte heller att anklaga någon... för något... för detta handlar egentligen varken om fåglar eller fågelskådare.

Ändå kan jag känna en avundsjuka. Dels över det faktum att det finns människor som så helhjärtat kan engagera sig i fåglar...men främst över själva fågeln. Låter kanske absurt att vara avundsjuk på en fågel...vad vet jag.
Men vilken uppmärksamhet! Jag vill också uppleva sådan uppmärksamhet, folk som står och väntar på mig... bara för att få en skymt av mig... till och med jagar mig. Vilken syn!

Människor som är villiga att ge MIG tid... att jag får uppleva priviligeriet att få ta tid. För är det inte så... att tid är inte någonting man har utan något man tar sig. Människor som TAR sig tid... till mig... bara mig! Nöjda med att vänta...om det är det som behövs. Låta mig göra saker i MIN takt... och inte i deras. Ta sig tid till att se mig... att verkligen SE MIG! För jag är också ovanlig och sällsynt...ja faktiskt helt jäkla unik är jag. Det vore något det...något allldeles underbart vore det!

Nu är det inte så att jag fått en släng av storhetsvansinne. Jag begär inte på något sätt att kriteriet människor... tänkt i pluralis... nödvändigtvis ska uppfyllas. Det hade gott och väl räckt med en enda människa.
MER än väl!

Omsorg kostar...

....i detta fall ganska exakt 1200kr. För vad gör man inte för att få vakna upp till doften av nybryggt kaffe. Efter en omfattande omvärldsananlys...med vissa inslag av SWOT-analys... av utbudet så kom denna att framstå som den mest... eller bäst... lämpliga för mig.

Ja, för att få vakna till nybryggt kaffe så var den främsta prioriteten att det skulle finnas en möjlighet att på förväg ställa in när jag vill att mitt kaffe ska vara färdigt. Hittade inte så många med denna funktion.... men till slut så fastnade jag för denna modell.... tydligen populär i USA... och den har fått fantastiska recensioner av diverse "experter"...

Första stora missen med denna kaffekokare.... som INGEN nämnt något om....är att man endast i kannan kan se hur mycket vatten som man häller i.... måttangivelserna i själva kaffekokaren går rakt ner i ett svart hål.... man ser 12, 10 och eventuellt en skymt av 8:an... och så mycket kaffe är det väldigt sällan jag gör.

Nu kan det hända... långt ifrån en omöjlighet.... att det är jag som har missuppfattat denna funktion... Läste också i bruksanvisningen att de två skilda måttangivelserna inte stämmer överens.... eftersom en av dem... vet aldrig vilken.... tydligen redan har räknat ut hur mycket vatten som kommer att försvinna i form av ånga.... fantastiskt!

Den andra stora missen är att det är onödigt bökigt att hälla i vattnet i kaffekokaren.... kunde gjort det hålet betydligt större.... Det intressanta är att om detta nämns det inte heller något om....varken i expertrecensioner eller i omdömen från "vanliga" ...tydligen icke experter....användare....

Det märkligaste fenomenet måste ändå vara att böket med vattnet uppfattas som ett mycket stort problem hos en liknande kaffekokare....vilket gör att den ses som mer eller mindre misslyckad....

Men den stackaren gör inte välsmakande kaffe... vilket min Cuisinart gör... enligt recensionerna. Tydligen är det ett problem som man villigt sväljer bara för att kaffet smakar bra... då kan man liksom leva med vattenböket... Ja, ja ......man lär så länge man lever.....

Bortsett från olika och omöjliga måttangivelser och böket med vattnet.... så är jag NÄSTAN nöjd med den. Den gör verkligen ett välsmakande kaffe.... som jag kan få färdigt vilken tid jag vill.... bara att programmera in i förväg... fylla på vatten och kaffe...så är det hela klart!

MEN....jag hade gärna betalt det dubbla om den kunde tala... Tänk att i samband med det nybryggda kaffet även få höra "Godmorgon älskling...hur har natten varit?".... eller någon liknande fras.... är öppen för andra förslag så länge det är något omtänksamt....

Gärna med en tillhörande liten trådlös högtalare att sätta bredvid sängen....förstår att jag nu har höjt priset ytterligare... med en i förväg inspelad behaglig mansstämma (bör finnas en valmöjlighet till kvinnostämma också) ...det vore något det! Tänk på det ni.... ni som tillverkar denna kaffekokare.

I natt jag drömde...

...ja inte just i natt men för två nätter sedan så drömde jag....jag drömde något positivt för första gången på länge. Inga katastrofer, panikkänslor, ångest eller ens minsta obehag... Jag kan inte ens minnas när jag senast hade en bra dröm.

Att få vakna på morgonen med ett leende på läpparna.. och känna värmen från sängen...och ha en stark önskan om att få sova vidare... enbart för drömmens skull. En mycket angenäm och trevlig känsla som hos mig nästintill var bortglömd...


Nu har jag tyvärr den läggningen att jag bara måste analysera sönder nästan allt... vilka faktorer bidrog till att JAG faktiskt kunde drömma något trevligt? Inte bara en natt.... utan TVÅ nätter i rad...alltså inte enbart en slump.

Finns det kanske något mantra som jag kan använda mig av för att få det att fungera varje natt.... någon speciell ritual jag ska införa varje kväll för att förvissa mig om en natt med trevligheter? Det bör dock nämnas att drömmarna hade ett pris...vaknade klockan sex på morgonen vid båda tillfällen med hjärnan på högvarv...ibland förundras jag över att man kan tänka sååå mycket under så kort tid. Men... ingenting är gratis här i livet... så det är väl ett...i mina ögon... ett ganska rimligt pris att betala.

Men men.. underbart är kort.... fungerade inte i natt. För det första så kunde jag inte somna alls.... när jag till slut äntligen lyckas så infinner sig inga bra drömmar. Sover bara 3-4 timmar och klockan 04.10 säger hjärnan "Godmorgon! Dags att vakna... för nu ska jag härja fritt i ett par timmar..."..... och så blev det....
Hjärnan fullkomligt överglänste sig själv i förvirrade tankar.... har aldrig varit med om dess like!


Nåväl.... klockan sju har den precis lugnat ner sig och "vi" är helt överens om att sova är en bra idé... tyvärr är det då klockan ringer...dags att gå upp! Fantastiskt....underbart...NOT!

Bara att slänga sig i duschen, samla ihop eländig 3-åring med mycket stark vilja.... får mer eller mindre slita honom från vasken där han är i full färd med ett tappert försök till att blöta ner så mycket av sig själv och köket som möjligt. Få ut oss båda samtidig ur huset och cykla till dagis...försenade som alltid...

Kommer hem och orkar inte ens göra kaffe.... tror allvarligt talat att koffein påverkar mig mycket negativt... så en kaffelös dag är nog en bra dag... i vissa avseenden i allafall. Hade det varit sååå enkelt så hade jag aldrig mer druckit kaffe...

Just nu så skriker hjärnan efter sömn så jag tror det är en god idé att försöka sova....innnan övriga familjemedlemmar börjar drälla in. Ska verkligen göra en kraftfull ansträngning till att försöka drömma något BRA... något trevligt som får mig att vakna med ett leende på läpparna om ett par timmar.... Resten av dagen skulle bli så mycket trevligare då...

Katten som inte fick mat...

....var en saga från barndomen. Minns inte vad sagan heter.... men sammanfattningsvis så handlade den om en katt... helt enkelt... som inte hittade någon mat.

Varje kväll satt pappa på sängkanten och läste sagan.... och varje kväll grät jag över kattens tragiska öde. Nu låter det som ren och skär barnmisshandel att som vuxen läsa denna saga... om och om igen...för sitt eget barn.

Men det var JAG som ville höra den varje kväll...jag VILLE ligga där i min säng...gråtandes med pappa på sängkanten...och jag tror att han på något konstigt sätt förstod. Förstod att han hade en dotter så fylld av sorg att den måste komma ut någonstans.... och fungerar en katt.... så varför inte?

Jag vet idag att jag valde just den boken för att det var SÅ mycket lättare att tycka synd om en katt än om mig själv. Vad jag inte riktigt förstår är varför jag redan som barn hade den intsällningen...

Kanske var det så enkelt att den grundläggande orsaken var total avsaknad av trygghet och tilltro till vuxna....För har man blivit berövad den enda trygghet och kärlek som man känt till så faller det sig kanske naturligt att tappa bort resten...för alltid.

När stolen ryckts ifrån mig precis när jag ska sätta mig....och ingen finns där för att trösta när jag handlöst faller....och framför allt....ingen som kan förklara VARFÖR.... Kan man då förvänta sig något annat?

Har man så tidigt i livet lärt sig att ta hand om sig själv så är det väl så man gör. Man tillgodoser sina egna behov själv. Detta till trots den ringa åldern på 4-5 år...för man lär sig fort. Gamla vanor är svåra att bryta.... speciellt när de aldrig blivit ifrågasatta.

Ja, du.... där satt kära pappa och läste sagan för mig varenda kväll.... och jag är övertygad om att han innerst inne visste varför. Jag är också övertygad om att han valde att fortsätta på MIN valda väg.... för att den var enkel... lättare än verkligheten. Klart att den var det.... vägen var vald av ett barn... kan inte bli annat än enkel.

Vad jag undrar är om han någon gång tänkte på konsekvenserna...jag tror inte att han gjorde det. Han gjorde nog inte det eftersom han själv var en man full av sorg...oförmögen att hjälpa någon annan.... oförmögen att hjälpa mig.

Jag förstår faktiskt... jag vill inte på något sätt rikta detta som en anklagelse...snarare som en reflektion och analys... gjord i vuxen ålder. Jag förstår att om man upplevt fattigdom, hunger på gränsen till svält, krig och död... ja, då ter sig nog många problem som bagateller. Den inställningen får man nog på köpet liksom...

Jag kan inte ifrågasätta hans inställning.... för jag har aldrig behövt gå hungrig... aldrig behövt frysa för att jag inte har kläder...aldrig varit så undernärd att jag behövt läkarvård (jo, det har jag varit... men det är en helt annan historia)....aldrig behövt se min egen mor tvina bort i åratal inna döden kom, säkert som en befrielse...

...aldrig heller har jag sett en medmänniska förtvivlat försöka hålla ihop resterna av sina egna tarmar.... efter att de blivit bortsprängda av en granat... jag har aldrig behövt ligga gömd i en grop för att undkomma samma öde som den mannen....och aldrig har jag behövt uppleva de tankar som måste farit genom hans huvud liggandes i denna grop....

Så jag förstår.... ren och skär överlevnadsinstinkt.... jag kan i detta läge till och med köpa hans livsmotto... "Har man tak över huvudet, kläder så att man inte fryser och mat på bordet... ja, då har man inga problem."

Tyvärr är nog konsekvensen av det hela att jag aldrig blivit sedd....vet inte ens om jag vill bli det... Vad jag där emot VET är att det har satt sina spår... i allt jag gör... och kanske mest i det jag INTE gör.

Jag måste ändå se mig själv som en individ som klarat sig ganska hyfsat.... trots omständigheterna.... eller kanske tack vare dem...

Med tanke på hur psykologin teoretiserar (kan man skriva så?) kring vissa väsentliga utvecklingsstadier i ett barns första levnadsår.... så måste jag se mig själv som nästintill lyckad.

Enligt dessa teorier så borde jag vara betydligt mer störd än jag själv anser mig vara. Ja, jag förlorade hela min trygghet mitt i den viktiga närmandefasen... vilket med nästan all säkerhet borde ha lett till åtminstone en psykotisk läggning...enligt teorierna sannolikt till en massa annat också.

Men skam den som ger sig... för trots alla mina brister... vissa numera dokumenterat medfödda (kan alltså inte skylla dem på någon annan... kan bara hålla mig till det faktum att jag har haft otur med vissa nedärvda gener)...så måste jag ändå säga att jag faktiskt har fördelar också.

Jag ska inte ens försöka framställa det som en solskenshistoria... för det är så långt ifrån min uppfattning av det hela man kan komma...(försöker undvika ordet "sanningen")...Men av någon anledning så vägrar jag se mig själv som enbart bestående av brister.... Det kan vara ren envishet, ilska eller överlevnadsinstinkt.... men främst så är det nog ändå en stolthet...Stoltheten i att vara den jag är....

För jag har mina stunder av...ja, ren genialitet skulle jag vilja uttrycka det som.... (helt och hållet min egen uppfattning)....vill absolut inte framstå som bättre än någon annna.... Jag har också jante sittandes på ena axeln.... Men dessa stunder måste helt enkelt ha sin grund i det jag bär med mig av upplevelser. Dessa stunder är heliga....mycket heliga...

Dilemmat blir då uppenbart... ska jag bearbeta mina trauma (ja, det är pluralis..megamånga)... till priset av att förlora "mina stunder"? För jag är övertygad om att priset är just det... dessa stunder uppstår som fågel fenix direkt ur sorgen, ångesten...ja allt det tragiska jag bär på. Jag förstår att upplevelserna finns kvar även efter ett eventuellt bearbetande.... men jag tror att förutsättningen för mina stunder är att de förblir obearbetade....ja, om inte helt obearbetade så åtminstone olösta.

Vem är då JAG om dessa stunder inte finns... Jag har en... som säkert alla andra också har...mycket stark önskan om att vara harmonisk och lycklig.... Men vad ska jag DÅ göra....om det önskvärda tillståndet skulle infinna sig?

Ska jag sätta mig ner och vara nöjd.. NÖJD!... är det det jag vill vara resten av livet? Är det ändå inte så att det är just STRÄVAN efter detta tillstånd som är det viktiga....vad ska man göra om/när man når målet?

JAG vet inte.... har aldrig nått målet...tar dock tacksamt emot tips om det nu finns någon som anser sig ha nått dit.

Slutdiskussion:

Jag har en mycket stor kärlek för katter... mitt absoluta favoritdjur...(är i övrigt inte direkt intresserad av djur)... kan det ligga undermedvetet och endast härstamma från katten i boken?

Borde jag leta upp boken ifråga för att läsa den som vuxen? Det finns säkert hur mycket som helst som jag glömt bort.... och minnen är ju som de är... väldigt subjektiva, diffusa och i vissa fall helt felaktiga.
Tror att det var en Pixi bok.... kan eventuellt ha varit nr 6 som heter Kattungarna...har lagt ner lite jobb på att försöka hitta den. Någon som vet något om detta.... så tar jag tacksamt emot den informationen.

Jag hade ett väldigt komplicerat förhållande till mat som barn... överdrivet kräsen...var en eländigt spinkig liten tjej som alltid vägde alldeles för lite...(gick t.o.m på regelbundna läkarkontroller för detta)... Kan det vara så att det kommer sig av att katten i boken inte fick mat och då skulle minsann inte jag heller ha någon mat... trots den för min del uppenbara tillgången till mat???

Eller var det kanske så att det var mitt sätt att få uppmärksamhet på... syftar då på pappas livsmotto... En undernärd liten tjej fångade till och med hans uppmärksamhet.... det var en referens att luta sig mot, något som han kunde relatera till...något som han kunde förstå. Behöver väl knappast vara psykolog för att se DET uppenbara sammanhanget.

Slutkommentar:

Jag har absolut inget som helst komplicerat förhållande till mat längre... tvärtom så har jag gått från den ena ytterligheten till den andra... kan numera titulera mig som allätare....ja, med vissa väldigt få undantag.

Denna utveckling väljer jag att inte ytterligare kommentera.... då det skulle kunna bli en helt ny blogg i sig.