Katten som inte fick mat...

....var en saga från barndomen. Minns inte vad sagan heter.... men sammanfattningsvis så handlade den om en katt... helt enkelt... som inte hittade någon mat.

Varje kväll satt pappa på sängkanten och läste sagan.... och varje kväll grät jag över kattens tragiska öde. Nu låter det som ren och skär barnmisshandel att som vuxen läsa denna saga... om och om igen...för sitt eget barn.

Men det var JAG som ville höra den varje kväll...jag VILLE ligga där i min säng...gråtandes med pappa på sängkanten...och jag tror att han på något konstigt sätt förstod. Förstod att han hade en dotter så fylld av sorg att den måste komma ut någonstans.... och fungerar en katt.... så varför inte?

Jag vet idag att jag valde just den boken för att det var SÅ mycket lättare att tycka synd om en katt än om mig själv. Vad jag inte riktigt förstår är varför jag redan som barn hade den intsällningen...

Kanske var det så enkelt att den grundläggande orsaken var total avsaknad av trygghet och tilltro till vuxna....För har man blivit berövad den enda trygghet och kärlek som man känt till så faller det sig kanske naturligt att tappa bort resten...för alltid.

När stolen ryckts ifrån mig precis när jag ska sätta mig....och ingen finns där för att trösta när jag handlöst faller....och framför allt....ingen som kan förklara VARFÖR.... Kan man då förvänta sig något annat?

Har man så tidigt i livet lärt sig att ta hand om sig själv så är det väl så man gör. Man tillgodoser sina egna behov själv. Detta till trots den ringa åldern på 4-5 år...för man lär sig fort. Gamla vanor är svåra att bryta.... speciellt när de aldrig blivit ifrågasatta.

Ja, du.... där satt kära pappa och läste sagan för mig varenda kväll.... och jag är övertygad om att han innerst inne visste varför. Jag är också övertygad om att han valde att fortsätta på MIN valda väg.... för att den var enkel... lättare än verkligheten. Klart att den var det.... vägen var vald av ett barn... kan inte bli annat än enkel.

Vad jag undrar är om han någon gång tänkte på konsekvenserna...jag tror inte att han gjorde det. Han gjorde nog inte det eftersom han själv var en man full av sorg...oförmögen att hjälpa någon annan.... oförmögen att hjälpa mig.

Jag förstår faktiskt... jag vill inte på något sätt rikta detta som en anklagelse...snarare som en reflektion och analys... gjord i vuxen ålder. Jag förstår att om man upplevt fattigdom, hunger på gränsen till svält, krig och död... ja, då ter sig nog många problem som bagateller. Den inställningen får man nog på köpet liksom...

Jag kan inte ifrågasätta hans inställning.... för jag har aldrig behövt gå hungrig... aldrig behövt frysa för att jag inte har kläder...aldrig varit så undernärd att jag behövt läkarvård (jo, det har jag varit... men det är en helt annan historia)....aldrig behövt se min egen mor tvina bort i åratal inna döden kom, säkert som en befrielse...

...aldrig heller har jag sett en medmänniska förtvivlat försöka hålla ihop resterna av sina egna tarmar.... efter att de blivit bortsprängda av en granat... jag har aldrig behövt ligga gömd i en grop för att undkomma samma öde som den mannen....och aldrig har jag behövt uppleva de tankar som måste farit genom hans huvud liggandes i denna grop....

Så jag förstår.... ren och skär överlevnadsinstinkt.... jag kan i detta läge till och med köpa hans livsmotto... "Har man tak över huvudet, kläder så att man inte fryser och mat på bordet... ja, då har man inga problem."

Tyvärr är nog konsekvensen av det hela att jag aldrig blivit sedd....vet inte ens om jag vill bli det... Vad jag där emot VET är att det har satt sina spår... i allt jag gör... och kanske mest i det jag INTE gör.

Jag måste ändå se mig själv som en individ som klarat sig ganska hyfsat.... trots omständigheterna.... eller kanske tack vare dem...

Med tanke på hur psykologin teoretiserar (kan man skriva så?) kring vissa väsentliga utvecklingsstadier i ett barns första levnadsår.... så måste jag se mig själv som nästintill lyckad.

Enligt dessa teorier så borde jag vara betydligt mer störd än jag själv anser mig vara. Ja, jag förlorade hela min trygghet mitt i den viktiga närmandefasen... vilket med nästan all säkerhet borde ha lett till åtminstone en psykotisk läggning...enligt teorierna sannolikt till en massa annat också.

Men skam den som ger sig... för trots alla mina brister... vissa numera dokumenterat medfödda (kan alltså inte skylla dem på någon annan... kan bara hålla mig till det faktum att jag har haft otur med vissa nedärvda gener)...så måste jag ändå säga att jag faktiskt har fördelar också.

Jag ska inte ens försöka framställa det som en solskenshistoria... för det är så långt ifrån min uppfattning av det hela man kan komma...(försöker undvika ordet "sanningen")...Men av någon anledning så vägrar jag se mig själv som enbart bestående av brister.... Det kan vara ren envishet, ilska eller överlevnadsinstinkt.... men främst så är det nog ändå en stolthet...Stoltheten i att vara den jag är....

För jag har mina stunder av...ja, ren genialitet skulle jag vilja uttrycka det som.... (helt och hållet min egen uppfattning)....vill absolut inte framstå som bättre än någon annna.... Jag har också jante sittandes på ena axeln.... Men dessa stunder måste helt enkelt ha sin grund i det jag bär med mig av upplevelser. Dessa stunder är heliga....mycket heliga...

Dilemmat blir då uppenbart... ska jag bearbeta mina trauma (ja, det är pluralis..megamånga)... till priset av att förlora "mina stunder"? För jag är övertygad om att priset är just det... dessa stunder uppstår som fågel fenix direkt ur sorgen, ångesten...ja allt det tragiska jag bär på. Jag förstår att upplevelserna finns kvar även efter ett eventuellt bearbetande.... men jag tror att förutsättningen för mina stunder är att de förblir obearbetade....ja, om inte helt obearbetade så åtminstone olösta.

Vem är då JAG om dessa stunder inte finns... Jag har en... som säkert alla andra också har...mycket stark önskan om att vara harmonisk och lycklig.... Men vad ska jag DÅ göra....om det önskvärda tillståndet skulle infinna sig?

Ska jag sätta mig ner och vara nöjd.. NÖJD!... är det det jag vill vara resten av livet? Är det ändå inte så att det är just STRÄVAN efter detta tillstånd som är det viktiga....vad ska man göra om/när man når målet?

JAG vet inte.... har aldrig nått målet...tar dock tacksamt emot tips om det nu finns någon som anser sig ha nått dit.

Slutdiskussion:

Jag har en mycket stor kärlek för katter... mitt absoluta favoritdjur...(är i övrigt inte direkt intresserad av djur)... kan det ligga undermedvetet och endast härstamma från katten i boken?

Borde jag leta upp boken ifråga för att läsa den som vuxen? Det finns säkert hur mycket som helst som jag glömt bort.... och minnen är ju som de är... väldigt subjektiva, diffusa och i vissa fall helt felaktiga.
Tror att det var en Pixi bok.... kan eventuellt ha varit nr 6 som heter Kattungarna...har lagt ner lite jobb på att försöka hitta den. Någon som vet något om detta.... så tar jag tacksamt emot den informationen.

Jag hade ett väldigt komplicerat förhållande till mat som barn... överdrivet kräsen...var en eländigt spinkig liten tjej som alltid vägde alldeles för lite...(gick t.o.m på regelbundna läkarkontroller för detta)... Kan det vara så att det kommer sig av att katten i boken inte fick mat och då skulle minsann inte jag heller ha någon mat... trots den för min del uppenbara tillgången till mat???

Eller var det kanske så att det var mitt sätt att få uppmärksamhet på... syftar då på pappas livsmotto... En undernärd liten tjej fångade till och med hans uppmärksamhet.... det var en referens att luta sig mot, något som han kunde relatera till...något som han kunde förstå. Behöver väl knappast vara psykolog för att se DET uppenbara sammanhanget.

Slutkommentar:

Jag har absolut inget som helst komplicerat förhållande till mat längre... tvärtom så har jag gått från den ena ytterligheten till den andra... kan numera titulera mig som allätare....ja, med vissa väldigt få undantag.

Denna utveckling väljer jag att inte ytterligare kommentera.... då det skulle kunna bli en helt ny blogg i sig.