I natt jag drömde...

...ja inte just i natt men för två nätter sedan så drömde jag....jag drömde något positivt för första gången på länge. Inga katastrofer, panikkänslor, ångest eller ens minsta obehag... Jag kan inte ens minnas när jag senast hade en bra dröm.

Att få vakna på morgonen med ett leende på läpparna.. och känna värmen från sängen...och ha en stark önskan om att få sova vidare... enbart för drömmens skull. En mycket angenäm och trevlig känsla som hos mig nästintill var bortglömd...


Nu har jag tyvärr den läggningen att jag bara måste analysera sönder nästan allt... vilka faktorer bidrog till att JAG faktiskt kunde drömma något trevligt? Inte bara en natt.... utan TVÅ nätter i rad...alltså inte enbart en slump.

Finns det kanske något mantra som jag kan använda mig av för att få det att fungera varje natt.... någon speciell ritual jag ska införa varje kväll för att förvissa mig om en natt med trevligheter? Det bör dock nämnas att drömmarna hade ett pris...vaknade klockan sex på morgonen vid båda tillfällen med hjärnan på högvarv...ibland förundras jag över att man kan tänka sååå mycket under så kort tid. Men... ingenting är gratis här i livet... så det är väl ett...i mina ögon... ett ganska rimligt pris att betala.

Men men.. underbart är kort.... fungerade inte i natt. För det första så kunde jag inte somna alls.... när jag till slut äntligen lyckas så infinner sig inga bra drömmar. Sover bara 3-4 timmar och klockan 04.10 säger hjärnan "Godmorgon! Dags att vakna... för nu ska jag härja fritt i ett par timmar..."..... och så blev det....
Hjärnan fullkomligt överglänste sig själv i förvirrade tankar.... har aldrig varit med om dess like!


Nåväl.... klockan sju har den precis lugnat ner sig och "vi" är helt överens om att sova är en bra idé... tyvärr är det då klockan ringer...dags att gå upp! Fantastiskt....underbart...NOT!

Bara att slänga sig i duschen, samla ihop eländig 3-åring med mycket stark vilja.... får mer eller mindre slita honom från vasken där han är i full färd med ett tappert försök till att blöta ner så mycket av sig själv och köket som möjligt. Få ut oss båda samtidig ur huset och cykla till dagis...försenade som alltid...

Kommer hem och orkar inte ens göra kaffe.... tror allvarligt talat att koffein påverkar mig mycket negativt... så en kaffelös dag är nog en bra dag... i vissa avseenden i allafall. Hade det varit sååå enkelt så hade jag aldrig mer druckit kaffe...

Just nu så skriker hjärnan efter sömn så jag tror det är en god idé att försöka sova....innnan övriga familjemedlemmar börjar drälla in. Ska verkligen göra en kraftfull ansträngning till att försöka drömma något BRA... något trevligt som får mig att vakna med ett leende på läpparna om ett par timmar.... Resten av dagen skulle bli så mycket trevligare då...

Katten som inte fick mat...

....var en saga från barndomen. Minns inte vad sagan heter.... men sammanfattningsvis så handlade den om en katt... helt enkelt... som inte hittade någon mat.

Varje kväll satt pappa på sängkanten och läste sagan.... och varje kväll grät jag över kattens tragiska öde. Nu låter det som ren och skär barnmisshandel att som vuxen läsa denna saga... om och om igen...för sitt eget barn.

Men det var JAG som ville höra den varje kväll...jag VILLE ligga där i min säng...gråtandes med pappa på sängkanten...och jag tror att han på något konstigt sätt förstod. Förstod att han hade en dotter så fylld av sorg att den måste komma ut någonstans.... och fungerar en katt.... så varför inte?

Jag vet idag att jag valde just den boken för att det var SÅ mycket lättare att tycka synd om en katt än om mig själv. Vad jag inte riktigt förstår är varför jag redan som barn hade den intsällningen...

Kanske var det så enkelt att den grundläggande orsaken var total avsaknad av trygghet och tilltro till vuxna....För har man blivit berövad den enda trygghet och kärlek som man känt till så faller det sig kanske naturligt att tappa bort resten...för alltid.

När stolen ryckts ifrån mig precis när jag ska sätta mig....och ingen finns där för att trösta när jag handlöst faller....och framför allt....ingen som kan förklara VARFÖR.... Kan man då förvänta sig något annat?

Har man så tidigt i livet lärt sig att ta hand om sig själv så är det väl så man gör. Man tillgodoser sina egna behov själv. Detta till trots den ringa åldern på 4-5 år...för man lär sig fort. Gamla vanor är svåra att bryta.... speciellt när de aldrig blivit ifrågasatta.

Ja, du.... där satt kära pappa och läste sagan för mig varenda kväll.... och jag är övertygad om att han innerst inne visste varför. Jag är också övertygad om att han valde att fortsätta på MIN valda väg.... för att den var enkel... lättare än verkligheten. Klart att den var det.... vägen var vald av ett barn... kan inte bli annat än enkel.

Vad jag undrar är om han någon gång tänkte på konsekvenserna...jag tror inte att han gjorde det. Han gjorde nog inte det eftersom han själv var en man full av sorg...oförmögen att hjälpa någon annan.... oförmögen att hjälpa mig.

Jag förstår faktiskt... jag vill inte på något sätt rikta detta som en anklagelse...snarare som en reflektion och analys... gjord i vuxen ålder. Jag förstår att om man upplevt fattigdom, hunger på gränsen till svält, krig och död... ja, då ter sig nog många problem som bagateller. Den inställningen får man nog på köpet liksom...

Jag kan inte ifrågasätta hans inställning.... för jag har aldrig behövt gå hungrig... aldrig behövt frysa för att jag inte har kläder...aldrig varit så undernärd att jag behövt läkarvård (jo, det har jag varit... men det är en helt annan historia)....aldrig behövt se min egen mor tvina bort i åratal inna döden kom, säkert som en befrielse...

...aldrig heller har jag sett en medmänniska förtvivlat försöka hålla ihop resterna av sina egna tarmar.... efter att de blivit bortsprängda av en granat... jag har aldrig behövt ligga gömd i en grop för att undkomma samma öde som den mannen....och aldrig har jag behövt uppleva de tankar som måste farit genom hans huvud liggandes i denna grop....

Så jag förstår.... ren och skär överlevnadsinstinkt.... jag kan i detta läge till och med köpa hans livsmotto... "Har man tak över huvudet, kläder så att man inte fryser och mat på bordet... ja, då har man inga problem."

Tyvärr är nog konsekvensen av det hela att jag aldrig blivit sedd....vet inte ens om jag vill bli det... Vad jag där emot VET är att det har satt sina spår... i allt jag gör... och kanske mest i det jag INTE gör.

Jag måste ändå se mig själv som en individ som klarat sig ganska hyfsat.... trots omständigheterna.... eller kanske tack vare dem...

Med tanke på hur psykologin teoretiserar (kan man skriva så?) kring vissa väsentliga utvecklingsstadier i ett barns första levnadsår.... så måste jag se mig själv som nästintill lyckad.

Enligt dessa teorier så borde jag vara betydligt mer störd än jag själv anser mig vara. Ja, jag förlorade hela min trygghet mitt i den viktiga närmandefasen... vilket med nästan all säkerhet borde ha lett till åtminstone en psykotisk läggning...enligt teorierna sannolikt till en massa annat också.

Men skam den som ger sig... för trots alla mina brister... vissa numera dokumenterat medfödda (kan alltså inte skylla dem på någon annan... kan bara hålla mig till det faktum att jag har haft otur med vissa nedärvda gener)...så måste jag ändå säga att jag faktiskt har fördelar också.

Jag ska inte ens försöka framställa det som en solskenshistoria... för det är så långt ifrån min uppfattning av det hela man kan komma...(försöker undvika ordet "sanningen")...Men av någon anledning så vägrar jag se mig själv som enbart bestående av brister.... Det kan vara ren envishet, ilska eller överlevnadsinstinkt.... men främst så är det nog ändå en stolthet...Stoltheten i att vara den jag är....

För jag har mina stunder av...ja, ren genialitet skulle jag vilja uttrycka det som.... (helt och hållet min egen uppfattning)....vill absolut inte framstå som bättre än någon annna.... Jag har också jante sittandes på ena axeln.... Men dessa stunder måste helt enkelt ha sin grund i det jag bär med mig av upplevelser. Dessa stunder är heliga....mycket heliga...

Dilemmat blir då uppenbart... ska jag bearbeta mina trauma (ja, det är pluralis..megamånga)... till priset av att förlora "mina stunder"? För jag är övertygad om att priset är just det... dessa stunder uppstår som fågel fenix direkt ur sorgen, ångesten...ja allt det tragiska jag bär på. Jag förstår att upplevelserna finns kvar även efter ett eventuellt bearbetande.... men jag tror att förutsättningen för mina stunder är att de förblir obearbetade....ja, om inte helt obearbetade så åtminstone olösta.

Vem är då JAG om dessa stunder inte finns... Jag har en... som säkert alla andra också har...mycket stark önskan om att vara harmonisk och lycklig.... Men vad ska jag DÅ göra....om det önskvärda tillståndet skulle infinna sig?

Ska jag sätta mig ner och vara nöjd.. NÖJD!... är det det jag vill vara resten av livet? Är det ändå inte så att det är just STRÄVAN efter detta tillstånd som är det viktiga....vad ska man göra om/när man når målet?

JAG vet inte.... har aldrig nått målet...tar dock tacksamt emot tips om det nu finns någon som anser sig ha nått dit.

Slutdiskussion:

Jag har en mycket stor kärlek för katter... mitt absoluta favoritdjur...(är i övrigt inte direkt intresserad av djur)... kan det ligga undermedvetet och endast härstamma från katten i boken?

Borde jag leta upp boken ifråga för att läsa den som vuxen? Det finns säkert hur mycket som helst som jag glömt bort.... och minnen är ju som de är... väldigt subjektiva, diffusa och i vissa fall helt felaktiga.
Tror att det var en Pixi bok.... kan eventuellt ha varit nr 6 som heter Kattungarna...har lagt ner lite jobb på att försöka hitta den. Någon som vet något om detta.... så tar jag tacksamt emot den informationen.

Jag hade ett väldigt komplicerat förhållande till mat som barn... överdrivet kräsen...var en eländigt spinkig liten tjej som alltid vägde alldeles för lite...(gick t.o.m på regelbundna läkarkontroller för detta)... Kan det vara så att det kommer sig av att katten i boken inte fick mat och då skulle minsann inte jag heller ha någon mat... trots den för min del uppenbara tillgången till mat???

Eller var det kanske så att det var mitt sätt att få uppmärksamhet på... syftar då på pappas livsmotto... En undernärd liten tjej fångade till och med hans uppmärksamhet.... det var en referens att luta sig mot, något som han kunde relatera till...något som han kunde förstå. Behöver väl knappast vara psykolog för att se DET uppenbara sammanhanget.

Slutkommentar:

Jag har absolut inget som helst komplicerat förhållande till mat längre... tvärtom så har jag gått från den ena ytterligheten till den andra... kan numera titulera mig som allätare....ja, med vissa väldigt få undantag.

Denna utveckling väljer jag att inte ytterligare kommentera.... då det skulle kunna bli en helt ny blogg i sig.

Bättre en fågel i handen än tio i skogen...

....ett ordspråk med många betydelser. Ändå är det ett av ordspråken som ingår i testet för vuxen ADHD/ADD. Flertalet ordspråk läses upp av en psykolog som vill ha ett kort och koncist svar på vad de betyder.

Detta är en del i testet som ska avgöra den abstrakta ordförståelsen.....vilket för mig ter sig fullkomligt ologiskt. Ja, alltså att ett ordspråkstest skulle kunna vara underlag för hur min abstrakta ordförståelse ser ut.

Ramarn är givna av psykologen..... så korta svar som möjligt och helst så snabb som möjligt....alltså inga filosofiska utsvävningar. Där försvann hela min möjlighet till förklaring för ett abstrakt tänkande.... Hur kan ett abstrakt tänkande tryckas in i denna fyrkant där svaret ska vara kort och utan för mycket eftertanke. Det blir för mig så motsägelsefullt att det hela på förhand är dömt att misslyckas.

Så fort jag hör frågan så infinner sig massor av olika betydelser av ordspråket i min hjärna. Men jag får bara säga ett "rätt" svar....och i min värld finns det inte ETT rätt svar. Jag vet inte vilket av alla alternativ som de vill höra. Återigen känner jag mig som de vilsekomna barn jag en gång var, då jag aldrigt riktigt förstod vad folk egentligen frågade om....för orden som kom ur deras mun hade så många olika betydelser för mig. De kunde för det mesta tolkas på minst två sätt... oftast på flera.

Livrädd som jag är för att svara fel....vill ju inte framstå som okunnig... hör jag mig själv säga "jag vet inte".

Inom mig tänker jag att sa jag precis högt att jag inte vet vad ordspråket betyder?! Vad jag menade var att jag inte vet vilket svar DU vill ha på frågan. Men ramarna är givna ..... inte av mig utan av dig(psykologen).... korta svar utan allt förmycket eftertanke.

En av de första tankar som slår mig är varför skulle det vara bättre med en fågel i handen än tio i skogen? En ständig följeslagare hos mig.... frågan VARFÖR...

Är det för att jag vet att jag har EN fågel i handen och ska var nöjd med det? Kan det inte vara bättre med tio i skogen så har jag tio olika möjligheter att välja på.... förvisso ingen garanti för att jag får någon överhuvudtaget... men ändå... jag har tio olika möjligheter att se fram emot, hoppas på och som eventuellt faktiskt kan bli mina.

Är det detta du vill höra? Nej, tror knappast det..... varken kort eller utan större eftertanke...

Jag kan ta dig på orden... och säga att jag inte vill ha någon jäkla fågel i handen.... tycker det är mycket bättre med tio i skogen. Det är väl ändå där de hör hemma. Knappast det du vill höra heller.

Testet fortlöper och följer samma mönster.... vet inte.... vet inte.... mycket kort och koncist i allafall. Känner mig fullkomligt uppgiven och trött... förstår inte vad det hela tjänar till.

Resultatet blir naturligtvis att jag har mycket dålig abstrakt ordförståelse....jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Funderara ett tag allvarligt på om det hela är ett skämt... Med den mycket dåliga abstrakta ordförståelsen som jag tydligen har så borde jag inte ha klarat av mina fem år på högskolan. Detta sitter psykologen och säger.... jag undrar vad hon vill höra..... ska jag försöka förklara något? Ska jag be om ursäkt för att jag trots min katastrofala abstrakta ordförståelse... eller kanska totala avsaknad av denna... ändå har lyckats ta mig igenom mina studier?

Är det kanske så att det blir besvärligt för att verkligheten inte går ihop med testet?

Jag undrar hur detta test kan vara relevant...är det inte ändå allmänt känt att personer med just ADHD/ADD inte har några skygglappar? Att det ständiga inflödet av information, intryck...både ljud, bilder... ja allt.. inte passerar någon filtreringscentral utan obarmhärtigt anfaller hjärnan.

Nej... jag kan inte sortera ....hur i all fridens namn ska jag då kunna svara kort och koncist??? Ge fan i att försöka tvinga mig till svar som jag inte kan stå för.

Mig veterligen har jag... tvärtemot vad testet visar.... en utomordentligt god och utvecklad abstrakt ordförståelse. Jag vägrar tro något annat.... må testet visa vad det vill!